Utvecklingen var förutsägbar. I alla fall efter reaktionerna på utgivningen av Salman Rushdies bok
"Satansverserna".
1989 ordnade muslimer i England bokbål där romanen eldades upp och en muslimsk labourpolitiker höll tal.
http://www.theguardian.com/commentisfree/video/2009/feb/11/satanic-verses-rushdie-fatwa-khomeini
Hur man kunde vara så naiv att man inte insåg, att detta var början på en trend om den muslimska massinvandringen fortsatte, undandrar sig min förståelseförmåga. Redan då borde man insett att
en sådan invandring skulle medföra inte bara reaktioner på litteratur som ansågs hädisk, utan även så kallade kulturkrockar med avseende på jämställdhet och religionens roll i samhällslivet. Hur trodde man att detta fenomen skulle kunna samexistera med ett annat normsystem av mer tolerant och liberalt slag?
Jag tror inte att man trodde det. Jag tror att man vägleddes av en ideologi, som inkorporerade anti-nationalism och internationell solidaritet. Anti-nationalism berodde på föreställningen att nationell chauvinism orsakat två världskrig. Vidare hämtade den näring ur skuldkänslor gentemot tredje världen, framför allt då den tillbakahållande effekt som man påstod att västerländsk kolonialism haft. Man såg vidare ett mönster av rasism (nedlåtenhet) mot icke-vita i kolonialismens hägn,
Denna cocktail blev den ideologi som kom våra styrande klickar att strunta i den konflikt som fanns inbakad i massinvandring av kulturellt avvikande från tredje världen. Det skulle nog ordna sig vart det led.
Sedan hade man i åtanke de imperier som föregått den nationalistiska eran. De habsburgska och ottomanska imperiernas kulturella pragmatism blev vägledande, Olika rättigheter för olika folkslag och religioner istället för samma rättigheter för alla medborgare oavsett hudfärg, etnicitet, nationalitet, kön, sexuell läggning, etc. Kunde nämnda imperier blomstra och generera fred etcetera, varför skulle inte moderna motsvarigheter kunna det?
Problemet är att dessa imperier sprängdes av inre etniska och religiösa spänningar - precis som Ex-Jugoslavien. Så även där fanns ett troligt facit för det äventyr man nu gav sig ut på med vår civilisations framtid som insats.
Ändå gjorde man det. Varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar