Ordet narrativ är inflatoriskt. Fast det är ett bra ord. Berättelse betyder det, men har ändå inte riktigt samma klang. Mer som föreställning eller verklighetsberättelse/-saga.

Och, bara för ordningens skull, tro inte att jag inte tror, att det inte alltid varit så. "Narrativet" är viktigare än lagboken. Precis som de oskrivna lagarna.

"Narrativet" (snofsigt ord?) ändras med tiden. "Narrativ" är besläktat med ord som "härskarteknik".
"Folkets opium", etc.

I vår tid just nu har vi ett narrativ för att lugna känslor efter massakrer av människor med muslimsk bakgrund. Det narrativet skulle kunna döpas till Breivik-narrativet. Inget lugnar känslorna mer än när en vit man visar sig vara terroristen. Som nu när München-demonen Ali påstås ha koppling till Breivik. Jaså. Hur då? Brevvänner? Kanske, men tveksamt. Intuitionen säger mig det, fast jag kan ha fel.